Tågbana för vuxna
Kategori: Gotland
Nu har det gått två veckor sedan det senaste inlägget, fy på mig igen.
Förra veckan var passarveckan. För er som undrar vad en passare gör (jag hade själv ingen aning) så är det dem som bygger kranar, dollyräls och andra manicker man inte tänker på förrän de saknas och allt känns som man ser historien genom ögonen på en snokande granntant.
Varje gång kameran följer en karaktär i sidled så är det en stackars passare som först har lagt räls och sedan med vattenpass (därav passare) jämnat ut varenda avvikelse tills rälsen är helt vågräta.
Något som kräver lite mer jobb men också blir galet snyggt är kranar. Allt man behöver är lite Meccano modell ryggskada och några tunga vikter så kan man sätta upp en kran var som helst. Det roligaste med kranar är dock att åka dem, det vill säga klamra sig fast vid kameran medan du åker sex meter upp mot skyn i en rasande fart.
Slutsats: passare är ett roligt men väldigt fysiskt tungt yrke.
Den här veckan har det varit produktionsövningar på morgon och kamerateori på eftermiddag. Det har varit långa dagar och vi har ofta inte slutat förrän runt sextiden. Men jag ska inte klaga, många slutar senare och har inte lika skoj som jag.
I början av veckan var det hederliga gamla DV-kameror som gällde för att testa vår fumlighet inför de goa grejorna: professionella kameror med utbytbara gluggar. Roligt att leka med riktiga prylar och resultatet blir skitsnyggt, men det är med viss försiktighet man skruvar loss optik som kostar som en bättre begagnad bil.
På torsdagen fick vi för första gången jobba hela klassen i samma grupp och jag fick rollen som regissör.
”Hjälp, hur fan ser man till att 12 personer får rätt information, gör det de ska och håller tidsgränsen?” tänkte jag som inte är känd för att skrika lungorna av mig. Tillsammans med Stefan som var A-foto planerade vi dagen innan alla de vinklar vi skulle ha på torsdagen, sedan tog vi med oss skådisarna och testade i praktiken (sen åt vi tårta, men det hör inte till saken).
I början av torsdagen var det lite Ragnarök, folk var inte säkra på vad de skulle göra och det var inte jag heller. Efter lite coachning av vår vackre lärare Kave fick jag lite koll och höjde rösten några decibel, därefter rullade det på och alla blev nöjda med resultatet. Slutet gott, allting gott.
Något som kräver lite mer jobb men också blir galet snyggt är kranar. Allt man behöver är lite Meccano modell ryggskada och några tunga vikter så kan man sätta upp en kran var som helst. Det roligaste med kranar är dock att åka dem, det vill säga klamra sig fast vid kameran medan du åker sex meter upp mot skyn i en rasande fart.
Slutsats: passare är ett roligt men väldigt fysiskt tungt yrke.
Den här veckan har det varit produktionsövningar på morgon och kamerateori på eftermiddag. Det har varit långa dagar och vi har ofta inte slutat förrän runt sextiden. Men jag ska inte klaga, många slutar senare och har inte lika skoj som jag.
I början av veckan var det hederliga gamla DV-kameror som gällde för att testa vår fumlighet inför de goa grejorna: professionella kameror med utbytbara gluggar. Roligt att leka med riktiga prylar och resultatet blir skitsnyggt, men det är med viss försiktighet man skruvar loss optik som kostar som en bättre begagnad bil.
På torsdagen fick vi för första gången jobba hela klassen i samma grupp och jag fick rollen som regissör.
”Hjälp, hur fan ser man till att 12 personer får rätt information, gör det de ska och håller tidsgränsen?” tänkte jag som inte är känd för att skrika lungorna av mig. Tillsammans med Stefan som var A-foto planerade vi dagen innan alla de vinklar vi skulle ha på torsdagen, sedan tog vi med oss skådisarna och testade i praktiken (sen åt vi tårta, men det hör inte till saken).
I början av torsdagen var det lite Ragnarök, folk var inte säkra på vad de skulle göra och det var inte jag heller. Efter lite coachning av vår vackre lärare Kave fick jag lite koll och höjde rösten några decibel, därefter rullade det på och alla blev nöjda med resultatet. Slutet gott, allting gott.
