Idag lämnade jag Rasa och Nederländerna för att ge mig in i Belgien. Efter fem timmars tågresa med tre byten är jag framme i Dinant. Dinant är en liten stad, femtontusen invånare delade av en bred flod i en sådan där omöjligt grön dal och varenda gathörn är prytt av gotiska minitorn och franska plåtskyltar. Anledningen till att jag sett ut just den här staden var dock den stora löktornskyrkan och fästningen ovanför. Det finns inte många städer där Storgatan skulle platsa i ett Game of Thrones-avsnitt, men Dinant är nog en av dem.
Fett GoTiskt
Som rubriken säger blir Dinant också sista stoppet på min resa. Planen var att resa i tre veckor och sedan sluta upp med familjen i Frankrike. Men hur bortskämt den än låter har jag inte kunnat njuta ordentligt av den här resan, därför har jag bestämt mig för att avsluta den efter bara en vecka. Jag har sett mycket häftigt och träffat trevliga människor, men samtidigt varit äckligt likgiltig inför allt. De som såg frågande ut när jag sa att jag ville resa ensam hade kanske rätt, inte generellt men just i mitt fall. Jag borde kanske rest tillsammans med någon eller kanske inte rest alls. Jag har i alla fall nog med vett att inte fortsätta en resa som jag inte kan uppskatta. För resan är det inget fel på, det är bara att någon annan borde fortsätta den.
På tisdag åker jag alltså hem. Jag ångrar lite att jag slog på stora bloggtrumman innan jag åkte, men saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Så ni som klagar över polerade semesterbilder och lyckotävling i sociala medier kan titta hit för lite mångfald. Jag mår bra och resan mår bra, vi kom bara inte överens.
Efter några mentala stötar och ångestspiraler gick jag och sneglade på sista minuten-hemresor medan jag fortfarande var nära Schiphol. Gårdagens genomlugna tv-kväll hjälpte bara marginellt, idag var det återigen ensamt och meningslöst. Jag drog mig också för att möta den främling som skulle vara min värd de närmaste två dagarna. Med en käft som knappt sagt en stavelse på flera dar kände jag mig inte supersocial.
Nu bor jag hos jämnåriga Rasa som pluggar utbytes från Vilnius här i Breda. Bara minuter efter första handskak satt jag på en pakethållare på väg till en grillfest och var betrodd med de enda hemnycklarna. Jag blir lite rörd över att man kan lita så mycket på någon man känner så lite, det får mitt nojiga googlande efter bevis på autenticitet att framstå snudd på sjukligt. Det kanske finns lite hopp trots allt.
När jag läser mitt förra inlägg märker jag att det inte riktigt förmedlar sanningen, även om det gjorde det i skrivande stund. Amsterdam var en väldigt fin stad och människorna var säkert väldigt trevliga, men chocken av att komma ensam till en ny stad fick 16-bäddarsrummet att kännas mer som någon typ av anstalt än den internationella kärleksfest jag väntade mig. Flyktinstinkten kickade in, först från alla must see-ställen som måste checkas av för att ha sightseeat på riktigt. Jag gick på bio istället. Tryggast lät filmen med hela två svenskar på affischen (Micke Nyqvist och en Skarsgård), men till och med det räckte inte.
Därför sitter jag nu på ett billigt hotell(notera hotell)rum i den betydligt mindre staden Breda. Planen var att komma hit först imorgon för att möta min soffvärd, men jag är glad att jag brände lite deg istället för att bränna ut mig själv. Från textkonversationer har jag fått bilden av en kommande helg med full fläkt. Därför bjuder kvällen preventivt på amerikanska sitcoms och lugnande kamomill. Kanske läker det mina mentala sår från Amsterdam, syndens huvudstad.
Efter en smärtfri flygresa och ett toktrångt flygtåg är jag framme i Amsterdam, denna kanalernas stad. Idag är det tisdag och 150 mil härifrån utnämns Nordens Venedig till den perfekta blandningen mellan sött och salt av en viss Måns, men när det kommer till vatten klår Amsterdam Stockholm varje gång. Jag trodde att kanalerna skulle rymmas i någon motsvarighet till Gamla Stan men de är verkligen mellan var och varannan gata.
Det har varit en omtumlande dag och ska jag vara ärlig hade det varit trevligt att ha någon med sig den här första etappen. Imorgon får jag skaffa några hostel-vänner, men idag är jag för utpumpad.
Socialare blir det på fredag när jag ska till den nederländska småstaden Breda hos infödingen Rasa och hennes vardagsrumsgolv blir min säng.
Förhoppningsvis fungerar även mitt krånglande bankkort då.
Jag sparkar igång den gamla bloggen för att berätta om ett lagom äventyrligt äventyr: den klassiska tågluffen. Med en liten fuskstart flyger jag till Amsterdam (slipper Köpenhamn och tågbyte i Flensburg) för att där påbörja mitt Interrailande på ett förhoppningsvis vänligt backpacker-hostel. Jag reser solo (låter bättre än ensam), med kameran som bästa vän. Tyvärr har jag på grund av stöldrisk och tight packning valt att lämna otympliga systemkameror hemma och förlita mig på den trogna peka-klicka-kompakten. Mitt fotohjärta lider lite av bristen på kort skärpedjup, hur ska jag nu fånga min sinnlighet?
Tyvärr inget sånt
Mitt mål är att varva större städer med gulliga hålor, ställen med precis ett vandrarhem och en pizzeria. Förhoppningsvis får jag även napp på lite Couchsurfing-människor, personer som har en soffa till övers att slagga på. Med den här taktiken hade jag tänkt krypa mig nedför Västeuropa, vända i Portugal och avsluta i Frankrike där mina föräldrar lämpligt valt att semestra i en liten småstad.
Jag hoppas träffa många härliga människor längs vägen, se nya platser och komma någon vanlig belgare in på livet. Kanske kommer den här bloggen vara min ventil när jag inte får tala modersmålet, kanske blir den ett beroende eller så kanske den inte används alls. Även om det bara blir en friserad dagbok vore det härligt om någon orkade läsa, så gör gärna det.
Fett GoTiskt
Delat intresse för inlagd gurka
