Idag lämnade jag Rasa och Nederländerna för att ge mig in i Belgien. Efter fem timmars tågresa med tre byten är jag framme i Dinant. Dinant är en liten stad, femtontusen invånare delade av en bred flod i en sådan där omöjligt grön dal och varenda gathörn är prytt av gotiska minitorn och franska plåtskyltar. Anledningen till att jag sett ut just den här staden var dock den stora löktornskyrkan och fästningen ovanför. Det finns inte många städer där Storgatan skulle platsa i ett Game of Thrones-avsnitt, men Dinant är nog en av dem.
Fett GoTiskt
Som rubriken säger blir Dinant också sista stoppet på min resa. Planen var att resa i tre veckor och sedan sluta upp med familjen i Frankrike. Men hur bortskämt den än låter har jag inte kunnat njuta ordentligt av den här resan, därför har jag bestämt mig för att avsluta den efter bara en vecka. Jag har sett mycket häftigt och träffat trevliga människor, men samtidigt varit äckligt likgiltig inför allt. De som såg frågande ut när jag sa att jag ville resa ensam hade kanske rätt, inte generellt men just i mitt fall. Jag borde kanske rest tillsammans med någon eller kanske inte rest alls. Jag har i alla fall nog med vett att inte fortsätta en resa som jag inte kan uppskatta. För resan är det inget fel på, det är bara att någon annan borde fortsätta den.
På tisdag åker jag alltså hem. Jag ångrar lite att jag slog på stora bloggtrumman innan jag åkte, men saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Så ni som klagar över polerade semesterbilder och lyckotävling i sociala medier kan titta hit för lite mångfald. Jag mår bra och resan mår bra, vi kom bara inte överens.
Efter några mentala stötar och ångestspiraler gick jag och sneglade på sista minuten-hemresor medan jag fortfarande var nära Schiphol. Gårdagens genomlugna tv-kväll hjälpte bara marginellt, idag var det återigen ensamt och meningslöst. Jag drog mig också för att möta den främling som skulle vara min värd de närmaste två dagarna. Med en käft som knappt sagt en stavelse på flera dar kände jag mig inte supersocial.
Nu bor jag hos jämnåriga Rasa som pluggar utbytes från Vilnius här i Breda. Bara minuter efter första handskak satt jag på en pakethållare på väg till en grillfest och var betrodd med de enda hemnycklarna. Jag blir lite rörd över att man kan lita så mycket på någon man känner så lite, det får mitt nojiga googlande efter bevis på autenticitet att framstå snudd på sjukligt. Det kanske finns lite hopp trots allt.
När jag läser mitt förra inlägg märker jag att det inte riktigt förmedlar sanningen, även om det gjorde det i skrivande stund. Amsterdam var en väldigt fin stad och människorna var säkert väldigt trevliga, men chocken av att komma ensam till en ny stad fick 16-bäddarsrummet att kännas mer som någon typ av anstalt än den internationella kärleksfest jag väntade mig. Flyktinstinkten kickade in, först från alla must see-ställen som måste checkas av för att ha sightseeat på riktigt. Jag gick på bio istället. Tryggast lät filmen med hela två svenskar på affischen (Micke Nyqvist och en Skarsgård), men till och med det räckte inte.
Därför sitter jag nu på ett billigt hotell(notera hotell)rum i den betydligt mindre staden Breda. Planen var att komma hit först imorgon för att möta min soffvärd, men jag är glad att jag brände lite deg istället för att bränna ut mig själv. Från textkonversationer har jag fått bilden av en kommande helg med full fläkt. Därför bjuder kvällen preventivt på amerikanska sitcoms och lugnande kamomill. Kanske läker det mina mentala sår från Amsterdam, syndens huvudstad.
Efter en smärtfri flygresa och ett toktrångt flygtåg är jag framme i Amsterdam, denna kanalernas stad. Idag är det tisdag och 150 mil härifrån utnämns Nordens Venedig till den perfekta blandningen mellan sött och salt av en viss Måns, men när det kommer till vatten klår Amsterdam Stockholm varje gång. Jag trodde att kanalerna skulle rymmas i någon motsvarighet till Gamla Stan men de är verkligen mellan var och varannan gata.
Det har varit en omtumlande dag och ska jag vara ärlig hade det varit trevligt att ha någon med sig den här första etappen. Imorgon får jag skaffa några hostel-vänner, men idag är jag för utpumpad.
Socialare blir det på fredag när jag ska till den nederländska småstaden Breda hos infödingen Rasa och hennes vardagsrumsgolv blir min säng.
Förhoppningsvis fungerar även mitt krånglande bankkort då.
Jag sparkar igång den gamla bloggen för att berätta om ett lagom äventyrligt äventyr: den klassiska tågluffen. Med en liten fuskstart flyger jag till Amsterdam (slipper Köpenhamn och tågbyte i Flensburg) för att där påbörja mitt Interrailande på ett förhoppningsvis vänligt backpacker-hostel. Jag reser solo (låter bättre än ensam), med kameran som bästa vän. Tyvärr har jag på grund av stöldrisk och tight packning valt att lämna otympliga systemkameror hemma och förlita mig på den trogna peka-klicka-kompakten. Mitt fotohjärta lider lite av bristen på kort skärpedjup, hur ska jag nu fånga min sinnlighet?
Tyvärr inget sånt
Mitt mål är att varva större städer med gulliga hålor, ställen med precis ett vandrarhem och en pizzeria. Förhoppningsvis får jag även napp på lite Couchsurfing-människor, personer som har en soffa till övers att slagga på. Med den här taktiken hade jag tänkt krypa mig nedför Västeuropa, vända i Portugal och avsluta i Frankrike där mina föräldrar lämpligt valt att semestra i en liten småstad.
Jag hoppas träffa många härliga människor längs vägen, se nya platser och komma någon vanlig belgare in på livet. Kanske kommer den här bloggen vara min ventil när jag inte får tala modersmålet, kanske blir den ett beroende eller så kanske den inte används alls. Även om det bara blir en friserad dagbok vore det härligt om någon orkade läsa, så gör gärna det.
Efter en helg av frukt, flingor och andra spisfria rätter samt intensiv flyttstädning under uppsyn av världens käraste hyresvärd Birgitta väntade dussintals sorgliga avsked under mitt livs 14:e skolavslutning.
Många och långa tal hölls av framför allt socialpedagogerna som fick hela kursplanen utdoserad på elevernas pråliga plaketter.
Kaves tal till oss numera fågelfria filmare var betydligt kortare och inkluderade en fin, halvimproviserad gåva med sagotema i form av en singelstrumpa. Detta för att visa att vi liksom Dobby i Harry Potter-serien nu var fria att vandra från vår mästare ut i stora världen. Eller att vi borde gifta oss med innehavaren av vår strumpas maka, lite osäkert där.
På torsdagen kom mor och far för att bistå vid incheckningen av mitt bohag fördelat på sju kollin på kvällsflyget till Bromma. Efter några sista adjön och en avskedsfika i stadscentrat Bungehallen åkte jag mot Visby med föräldrarna mina för att aldrig igen återvända till Fårösund (blir mer dramatiskt så).
Nu sitter jag här hemma i Viksjö och finurlar på mitt nästa drag. Det har varit ett grymt bra och lärorikt år med många nya vänner och vuxeninsikter om matkostnader och tvättider. Så, hur ska man toppa det?
Troligast blir det någon teknisk utbildning i höst, men innan någon cyniker därute påstår att mitt Gotlandsår på något sätt var bortkastat vill jag bara påminna om att det är en projektbaserad bransch som går utmärkt att jobba med under valda delar av året. Såsom nu i sommar, då jag troligast flänger iväg på hemligstämplat filmhyss.
Livet går vidare och jag har en massa kul inplanerat, men fortsättningen får bli en annan historia. Den här bloggen skall nu pensioneras och jag vill tacka alla som läst, kommenterat och blivit skrivna om i denna sjukt periodiska dagbok.
Ta väl hand om planeten Jorden och kom ihåg att allt kan hända i rymden. Ciao!
Nu är det bara tre veckor kvar på produktionen och saker verkar inte lika omöjliga som förut. Min moral fick en skjuts när Spendrupsbilen kom med en pall läsk, klassrummet har numera en läskhörna där man får plocka fritt. Kanske inte så viktigt för själva filmen, men en liten bonus till alla som ställer upp för projektet kan göra mycket. På samma väg är det med våra teamjackor. Vi har fått jackor skänkta och skickade från Göteborg, ett tryckeri i Visby som ställer och trycker på dem, ett annat tryckeri som kan ta över och faktiskt trycka på det unika enhörningsskinn som jackorna tydligen är sydda av. Vi kan nog representera Min Stora Dag i fältjackor lagom till avslutningen.
Budgetoron har stillats något efter en ordentlig genomgång av alla papper med Kave och superlogistikern Jenny. Det är inte många resor kvar och visst blir man lite avundsjuk på team 2 som i skrivande stund sitter i en VIP-loge i Globen och ser på Sverige-Danmark med ett dussin goa barn vars reaktioner ska filmas, klippas, musiksättas.
Sommaren är snart spikad, jag hoppas såklart på ett sommarjobb inom branschen man doppat tårna i, men risken är stor att det blir reservjobbet som ”telefonkommunikatör”, vilket också är trevligt med väldigt fria tider och schyssta pensionärer.
Allt känns lite bättre än sist och det gäller även maten. Jag bestämde mig för att lägga manken till och åt just Quesadillas tipsat av grann-Stefan, förra veckan var det magisk paj som gällde med grillkött på valborg. Valborg i Fårösund var sådär standardtrevligt med grill och öl utomhus(!), varmt väder på valborg är blott en myt i Viksjö. Brasan var fin och byn var samlad, men jag känner att det nog är dags att flytta snart när man känner igen halva stan från sporthall och ICA-spejande. Jag kommer sakna det här stället.
Hallå där! Vad händer hos mig frågar du? ”Öhh, inge särschit” svarar jag då. Nu är jag tillbaka på ön efter ett snöigt påsklov i Trysil. Väldigt skönt att få årets dos av hurtigt skidande, även om vädret envist försökte locka oss att stanna inne och glo på när amerikaner äter utländsk mat på stugans Travel Channel.
Projektet här ”hemma” rullar på och vi har precis skickat ut vårt första team (Team 1!) på reportageresa till huvudstaden. Vi gör alltså en informationsfilm för Min Stora Dag – en stiftelse hängiven åt att ge sjuka barn lite guldkant. Min roll i detta är linjeproducent vilket för lekmannen kan beskrivas som killen med ca$hen. Som ekonomiansvarig är det mitt jobb att hålla hårt i slantarna och flörta med Spendrups för att få några läsk till skänks. Har lite hemlängtan för tillfället, men det kan bero mycket på den trista maten som Slö-David har lagat den här veckan, skärpning.
Nu ska jag campa utanför skolan tills mina hundrafemtio liter hallonsoda dimper ner. Puss på er alla!
Ja! Två månader sen sist. Vad har hänt? Praktik. Mycket praktik.
Sist jag rapporterade från Frihamnen hade jag bara upplevt en vecka på förproduktionen.
Arbetet fortsatte i liknande stil med galet många statister som skulle rollsättas, platser som skulle kirras och detta med en ruskigt stor deadline i sikte.
Inspelningsstart är verkligen inget skämt förstod jag snart med stigande stress och spänning för var dag som gick. Mycket av det som var sågs som säkrat var dock muntliga överenskommelser som när som helst kunde spricka. Då gällde det att ha en plan B och helst C också för den delen.
Så var fallet när en chihuahua iklädd frack var hårdvaluta. Mitt uppdrag var att hitta en villig minivovve med bra disciplin och lediga ägare, denna krabat skulle även vara liten nog att passa i en uppsydd hundfrack.
Tydligen kommer chihuahuaor i storlekarna liten och pytteliten och bara den minsta skulle passa i vår festdress. Efter mycket om och men hittades en som backade ur i sista stund.
Producenten räddade mig ur den knipan med grymma dressyrkurs-känningar, men den hunden hade samma färg som fracken. Som tur var hade den ägaren en vän med en mer kontrastrik beige hund. Många liknande uppdrag var högsta prio inför inspelningen och klurades ut i sista minuten med blandade resultat (Det visade sig att hunden inte skällde på kommando under inspelningen).
Inspelningen, ja. Efter sju veckor i planeringsstadiet var jag väldigt spänd inför att se resultatet. Den första inspelningsveckan sammanföll med mitt sportlov, men jag valde bort hemmamys och degande med bror till förmån av häftig teveproduktion med Kändisar.
Det som följde var en sjukt stressig och rolig vecka. Långa dagar med inspelning i ett trapphus innebar att all utrustning måste flyttas upp och ner flera gånger om dagen följt av ett dignande fikabord buret av någon go' assistent såsom jag själv.
Serious Business
Sedan var det tillbaka till Fårösund igen med repris på känslorna från flytten hit i höstas. Att komma från tokstressen med femminutsluncher till stillhetens mecka med 'klucko tei'-fika och mellanmål stup i kvarten blev en kulturkrock.
Vår evigt hemlighetsfulle lärare Kave hade ordnat platser till Roypremiären av Kvarteret Skatans nya film. Tydligen är det tradition att filmer inspelade i Fårösund har en förhandsvisning på minibion Roy och denna var fin som snus. Förutom nävstora snittar som passade bra att smuggla hem som framtida kvällsmat fick vi den bisarra upplevelsen att på plats se David Batra och Johan Glans förklara sin saknad av Bungehallen, lokal ICA-butik och Fårösunds hjärta.
Vår i sundet
Vår nya uppgift inför den stora slutproduktionen är att göra ett ”direktsänt” studio-program med gäster, inslag och hela baletten. Det innebär att på torsdag gör Programledar-David sin debut. Men mer om det senare.
Det nya året är här och det är jag också, i Stockholm alltså. På måndagen började jag på den praktikplats som jag självhajpat sedan augusti. I ett snöslaskigt Frihamnen hittade jag Magasin 1, en byggnad som förutom min nya arbetsplats Jarowskij även innehåller all stadens filmutrustning i form av en uthyningsfirma där mina klasskompisar praoar. Och en Ferrari-återförsäljare. Vid prakrikintervjun förmodade jag att parkeringens exotiska bilar visade på att jag valt helt rätt bransch.
Min roll under de närmaste två månaderna kallas Produktionsassistent. Att vara Prod.ass. (i showbiz har vi inte tid med långa ord) innebär att man får göra lite allt möjligt och för att vara ärlig, det som andra kanske inte vill göra. Men efter en vecka kan jag lugnt säga att det är jättekul och jättekonstigt. Jag har fått städa köket och hämta lunch, men även sitta med på manusmöten och träffa kändisar. På tal om köket: de olika produktionerna turas om att ta hand om köket, denna vecka var det ”min” produktion, Gustafsson 3tr som hade ansvaret tillsammans med ett annat program. När Solsidans producent tackade mig för att jag plockat ur maskinen kändes det bra på något sätt att i Mediasverige är man aldrig märkvärdigare än att man rycker in på kökstjänst.
Variation verkar vara nyckelordet bland alla roller i teamet. Att ringa runt till stall för att hitta en tjock häst är en lika vanlig uppgift som att fråga en familj om man får måla om deras kök. Även om mitt inflytande över Sveriges media inte är det största tror jag att det kommer bli några riktigt skojiga veckor framöver med nya uppgifter och trevliga människor.
Julen är snart här och som sista riktiga vecka har vi specialeffekter på schemat. Låter skoj, är skoj.
Igår skapade vi ett frostigt vinterlandskap på fem kvadrat med plast och cellulosa, så att Fårösund äntligen fick se lite snö. På eftermiddagen bytte vi element och styrde eld, rök och regn. För er som glömt vad min utbildning hette så var det ”Nordisk gud, 80 fhp”.
Idag har betoningen legat på action med vapen och stunt. Anders tog en paus från att vara lärare för de tama socialpedagogerna och visade upp sin vapensamling. Det var rediga doningar och den revolver jag fick testskjuta small rejält. Händerna luktade småmysigt av svartkrut resten av dagen. Stuntmannen Cannon visade filmer från sin medverkan i västernshowerna på High Chaparall och demonstrerade hur man sparkar varann i huvudet på bästa sätt. Vi hämnades och riggade i slutet av dagen upp honom med en slang blod i bakhuvudet, men resultatet blev snarare sipprande blandsaft än köttig fontanellexplosion.
Praktiken är nu fixad till 110% och det känns väldigt skönt. Efter jul kommer jag att vara produktionsassistent på ”Gustafsson 3tr”, bäst att titta ikapp så att man inte verkar helt obelevad inför bossman. Men oj oj, nu har vi inte tid att tänka på sånt: klappar ska inhandlas, knäck ska kokas och grisar ska äppelkäftas.
Dags att packa väskan inför hemfärd imorgon. Det känns lite underligt, som om Viksjö vore en exotisk plats (ska man ta med badbyxor?). Nu när jag har testat på att bo själv i cirka två månader har jag inte alls lika mycket hemlängtan som väntat. Jag saknar alla där hemma och det ska bli väldigt skönt att få träffa dem men jag har aldrig känt mig ensam här. Kanske beror det på att jag faktiskt inte bor ”själv”, här finns det folk dygnet runt och tristess kan botas genom att öppna dörren.
Matlagning tycker jag att jag har skött rätt så bra. Även om det inte blivit högkulinariska upplevelser varje dag har det oftast varit snäppet över nudlar och blodpudding. Det är kul att laga mat. Det som är mindre kul är att laga mat på ett trinettkök utan bänkytor. En kväll när det vankas något så enkelt som köttbullar och klyftpotatis får jag springa mellan spisen i mitt rum och ugnen i det gemensamma köket på nedervåningen ett tiotal gånger. Men men, så länge det blir gött.
Se upp där hemma, imorrn dimper jag ner!
PS. Tack till musiktjejerna som hade premiär för sin grymma 50-talsshow!
Nu har det gått två veckor sedan det senaste inlägget, fy på mig igen.
Förra veckan var passarveckan. För er som undrar vad en passare gör (jag hade själv ingen aning) så är det dem som bygger kranar, dollyräls och andra manicker man inte tänker på förrän de saknas och allt känns som man ser historien genom ögonen på en snokande granntant.
Varje gång kameran följer en karaktär i sidled så är det en stackars passare som först har lagt räls och sedan med vattenpass (därav passare) jämnat ut varenda avvikelse tills rälsen är helt vågräta.
Något som kräver lite mer jobb men också blir galet snyggt är kranar. Allt man behöver är lite Meccano modell ryggskada och några tunga vikter så kan man sätta upp en kran var som helst. Det roligaste med kranar är dock att åka dem, det vill säga klamra sig fast vid kameran medan du åker sex meter upp mot skyn i en rasande fart. Slutsats: passare är ett roligt men väldigt fysiskt tungt yrke.
Den här veckan har det varit produktionsövningar på morgon och kamerateori på eftermiddag. Det har varit långa dagar och vi har ofta inte slutat förrän runt sextiden. Men jag ska inte klaga, många slutar senare och har inte lika skoj som jag. I början av veckan var det hederliga gamla DV-kameror som gällde för att testa vår fumlighet inför de goa grejorna: professionella kameror med utbytbara gluggar. Roligt att leka med riktiga prylar och resultatet blir skitsnyggt, men det är med viss försiktighet man skruvar loss optik som kostar som en bättre begagnad bil.
På torsdagen fick vi för första gången jobba hela klassen i samma grupp och jag fick rollen som regissör. ”Hjälp, hur fan ser man till att 12 personer får rätt information, gör det de ska och håller tidsgränsen?” tänkte jag som inte är känd för att skrika lungorna av mig. Tillsammans med Stefan som var A-foto planerade vi dagen innan alla de vinklar vi skulle ha på torsdagen, sedan tog vi med oss skådisarna och testade i praktiken (sen åt vi tårta, men det hör inte till saken).
I början av torsdagen var det lite Ragnarök, folk var inte säkra på vad de skulle göra och det var inte jag heller. Efter lite coachning av vår vackre lärare Kave fick jag lite koll och höjde rösten några decibel, därefter rullade det på och alla blev nöjda med resultatet. Slutet gott, allting gott.
Ja, vad har hänt sen sist? Förra veckan var det praktisk filmhistoria då vi byggde fenakistoskop, hålkameror och gjorde stereogram. Utöver detta gjorde vi små stumfilmer som hade premiär idag i skolans biosal, vilket var något spännande eftersom jag äntligen fick utlopp för mina dramalustar som huvudrollen i detta mästerverk. Alla dessa antika underhållningsformer kommer att finnas på utställning i ett fint rum med pappväggar under skolveckan så alla folkhögskolebarn kan droppa förbi om de känner fört.
Jag är för lat för att skriva ett långt inlägg eftersom jag är en sådan hemsk mänske nu för tiden.
Just det, vi hade tre rekvisita som var obligatoriska:
Gräsklippare
USB-minne
Blombukett
Här är filmen, bedöm själv om jag kan slå mig in på den blomstrande stumfilmsmarknaden.
Fett GoTiskt
Delat intresse för inlagd gurka
