Davids reseblogg

Kaves tal till oss numera fågelfria filmare var betydligt kortare och inkluderade en fin, halvimproviserad gåva med sagotema i form av en singelstrumpa. Detta för att visa att vi liksom Dobby i Harry Potter-serien nu var fria att vandra från vår mästare ut i stora världen. Eller att vi borde gifta oss med innehavaren av vår strumpas maka, lite osäkert där.

Tydligen kommer chihuahuaor i storlekarna liten och pytteliten och bara den minsta skulle passa i vår festdress. Efter mycket om och men hittades en som backade ur i sista stund.

Producenten räddade mig ur den knipan med grymma dressyrkurs-känningar, men den hunden hade samma färg som fracken. Som tur var hade den ägaren en vän med en mer kontrastrik beige hund. Många liknande uppdrag var högsta prio inför inspelningen och klurades ut i sista minuten med blandade resultat (Det visade sig att hunden inte skällde på kommando under inspelningen).

Inspelningen, ja. Efter sju veckor i planeringsstadiet var jag väldigt spänd inför att se resultatet. Den första inspelningsveckan sammanföll med mitt sportlov, men jag valde bort hemmamys och degande med bror till förmån av häftig teveproduktion med Kändisar.

Det som följde var en sjukt stressig och rolig vecka. Långa dagar med inspelning i ett trapphus innebar att all utrustning måste flyttas upp och ner flera gånger om dagen följt av ett dignande fikabord buret av någon go' assistent såsom jag själv.

Dags att packa väskan inför hemfärd imorgon. Det känns lite underligt, som om Viksjö vore en exotisk plats (ska man ta med badbyxor?). Nu när jag har testat på att bo själv i cirka två månader har jag inte alls lika mycket hemlängtan som väntat. Jag saknar alla där hemma och det ska bli väldigt skönt att få träffa dem men jag har aldrig känt mig ensam här. Kanske beror det på att jag faktiskt inte bor ”själv”, här finns det folk dygnet runt och tristess kan botas genom att öppna dörren.

Något som kräver lite mer jobb men också blir galet snyggt är kranar. Allt man behöver är lite Meccano modell ryggskada och några tunga vikter så kan man sätta upp en kran var som helst. Det roligaste med kranar är dock att åka dem, det vill säga klamra sig fast vid kameran medan du åker sex meter upp mot skyn i en rasande fart.
Slutsats: passare är ett roligt men väldigt fysiskt tungt yrke.

Den här veckan har det varit produktionsövningar på morgon och kamerateori på eftermiddag. Det har varit långa dagar och vi har ofta inte slutat förrän runt sextiden. Men jag ska inte klaga, många slutar senare och har inte lika skoj som jag.
I början av veckan var det hederliga gamla DV-kameror som gällde för att testa vår fumlighet inför de goa grejorna: professionella kameror med utbytbara gluggar. Roligt att leka med riktiga prylar och resultatet blir skitsnyggt, men det är med viss försiktighet man skruvar loss optik som kostar som en bättre begagnad bil.

På torsdagen fick vi för första gången jobba hela klassen i samma grupp och jag fick rollen som regissör.
”Hjälp, hur fan ser man till att 12 personer får rätt information, gör det de ska och håller tidsgränsen?” tänkte jag som inte är känd för att skrika lungorna av mig. Tillsammans med Stefan som var A-foto planerade vi dagen innan alla de vinklar vi skulle ha på torsdagen, sedan tog vi med oss skådisarna och testade i praktiken (sen åt vi tårta, men det hör inte till saken).

I början av torsdagen var det lite Ragnarök, folk var inte säkra på vad de skulle göra och det var inte jag heller. Efter lite coachning av vår vackre lärare Kave fick jag lite koll och höjde rösten några decibel, därefter rullade det på och alla blev nöjda med resultatet. Slutet gott, allting gott.

Nu har jag varit stygg och inte uppdaterat denna vackra blogg som utlovat. Anledningen till detta är dock att jag har haft fullt upp med allsköns skoj så jag hoppas jag är förlåten för den här gången.

Som sagt, min lägenhet känns toppen. Allt är nyrenoverat och känns tipptopp. Tur är väl det då det är Kustartilleriets gamla lokaler som är omgjorda till lägenheter, med bonusen att det finns två bad ass-kanoner utanför entrén. Jag har haft turen att få ett hörnrum och är även den enda som fått panoramafönster. Feels good, man. Familjen har hjälpt mig att handla diskborstar, nudlar och allt annat som en studentlägenhet behöver. Nu behöver jag bara bo in mig.